Rörelsens vara eller inte vara…
Beröring som träningsverktyg – inte maktmedel
Inom klassisk styrketräning har vi länge fokuserat på teknik, reps, belastning och resultat. Ledarskapet har formats utifrån det – med struktur, progression och tydliga regler. Det fyller sin funktion. Men det har också skapat en blind fläck när det gäller hur vi faktiskt hjälper människor att bli starkare – både i kroppen och i livet.
Samtidigt ser vi ett växande intresse för nervsystemet – och det med goda skäl. Det moderna livet gör vårt nervsystem understimulerat och överbelastat på samma gång. Det får konsekvenser för vår förmåga att fokusera, återhämta oss och känna kontakt – både med oss själva och andra.
Forskning inom neuromuskulär träning, PNF (proprioceptiv neuromuskulär facilitiering) och manuell terapi visar att beröring kan förbättra motorisk kontroll och skapa funktionell återkoppling mellan kropp och hjärna. Det handlar inte om manipulation, utan om att hjälpa kroppen att hitta balans, riktning och stabilitet. En kort kontakt kan vara avgörande för att en deltagare ska känna in – snarare än tänka efter.
Det kräver närvaro, respekt, och ett tydligt syfte. Det är ett hantverk. Och som alla hantverk, kräver det träning.
Etiken kommer först
Det är inte min vilja att hjälpa som avgör om något är rätt – det är hur det tas emot. Alla kroppar bär på erfarenheter, gränser och känslighet. Därför måste vi som tränare alltid utgå från att varje människa är unik:
✔️ Förklara alltid syftet med din beröring
✔️ Reflektera över resultatet – fungerar det, eller inte?
✔️ Känn in – möts din hand av motstånd, eller följer nervsystemet med i kontakten?
Det handlar inte om att undvika beröring – utan om att ta ansvar för den. De som ogillar metoden tar ofta en genväg och sätter en regel: “man tar inte på en kund.” Det är enklare än att möta det komplexa.
Omgivningens blick
Inom gymkulturen har vi förväntningar kring hur en tränare ska agera. En lätt hand på en rygg kan ses som vägledning – eller misstolkas helt. Vi lever i en tid där tolkningar snabbt blir sanningar, där rykten rör sig snabbare än kontext. Det kräver mod att våga göra annorlunda – och trygghet i det vi gör.
Därför behöver tränare stöd. Av arbetsgivare, utbildare och branschen. Det är inte närvaron som gör oss sårbara – det är tystnaden. Vi behöver prata om beröring. Om syfte, etik och nervsystem. För människors behov förändras – borde då inte träningen, och hur vi leder den, förändras också?
Vad behöver branschen?
Utbildning – inte bara i teknik, utan i nervsystem, kommunikation och etik
Reflektionsytor – där tränare kan dela dilemman, erfarenheter och växa
Nya riktlinjer – som stärker tränarens roll, skyddar kundens integritet och öppnar upp för utveckling
Slutsats
Att lägga en hand på en klient är inte fel i sig. Det beror på behovet, syftet – och förmågan att läsa av responsen. Beröring kan vara ett kraftfullt verktyg för att guida människor in i trygghet, medvetenhet och rörelse. Men bara om vi tränare själva är tränade – i närvaro, respekt och lyhördhet.
Det är ingen enkel fråga. Men det är en viktig diskussion.
Och den börjar med att vi vågar lyfta blicken från hanteln – och se människan.